TADZJIKISTAN
Jag och Mathias hade innan rest till Nordkorea och Mongoliet tillsammans, så detta skulle bli den längsta resan som vi gjorde då vi skulle vara borta i drygt 2 veckor och sedan skulle jag fortsätta att resa ensam i ett par veckor till. Vi hade bokat resan bara 4-5 veckor tidigare och hade inte planerat jättemycket, så det blev ganska spontant alltihop. Det enda som vi hade bokat på förhand var en stor fyrhjulsdriven Toyota och ett hotell i Dushanbe. Resten tänkte vi att det ordnar sig på vägen.
Resdag
Dag 1
Jag sov hos Mathias då vi skulle åka från Arlanda till München vid klockan 6 på morgonen. När vi landat i München lämnade vi väskorna på flygplatsen och åkte in till stan, vi promenerade runt lite och åt en enorm och god schnitzel samt en liter öl. Det kändes som om vi startade den här resan på bästa möjliga sätt. Vi hann även promenera runt lite i München och köpa ett par joggingskor på Decathlon att ha med till Tadzjikistan, då de som jag hade med mig var rätt utslitna, innan vi åkte tillbaka till flygplatsen. Vi fick stå i check-in kön i 1.5 timme vilket var rätt segt, det var exakt som när vi åkte till Mongoliet. Det som redan i München förvånade mig var att inga kvinnor hade sjalar eller burkor på sig. De verkade vara mer liberala muslimer i Tadzjikistan än i många andra muslimska länder. Flyget med Somonair var 1.5 timme sent och tog 5.5 timmar till Dushanbe i Tadzjjikistan. Det satt två ryssar bredvid mig på flyget som omgående plockade upp sin vodka när vi lyft. Vi flög över östra Europa, Turkiet, Iran och Turkemnistan innan vi landade i Dushanbe sent på natten. När vi landat var det ett väldans kaos i passkontrollen. Vi fick vänta ytterligare 1.5 timme där för att komma igenom. Det som först förvånade mig var hur lugna tadzjikerna var och hur säker jag kände mig från det att vi landade till det att vi kom fram till hotelelt Hotel Shumon vid klockan 5 på morgonen. De var inte alls “på” eller hetsiga som jag på förhand trodde de skulle vara.
​
På flyget läste jag på lite om Tadzjikistan och det är utan tvekan ett väldigt fattigt land. De hade 2022 $900 i BNP per capita och en genomsnittlig månadslön på $183, inte så konstigt då 50% jobbar inom jordbruket. 90% av befolkningen bor i den västra delen av landet som är ganska liten då Pamir och bergen i öst gör det svårtillgängligt. Hälften av landet ligger på över 3000 meters höjd vilket är rätt häftigt och världens största glaciär utanför polerna ligger här. De har även haft samma president Emomali Rahmon sedan 1992, inte helt oväntat har inget val uppnått kraven för ett fungerande folkstyre och han har totalt makt över hela landet som förväntas bibehållas inom familjen under decennier framöver.
Dushanbe
Dag 2
När vi kommit fram till hotellet sov vi i 4h för att gå till frukosten och sov sedan ytterligare 4h. När vi vaknat gick jag ut från rummet och träffade då en svensk i korridoren. Han jobbade för WHO och hade varit här cirka 15 gånger och aldrig innan träffat en svensk i Tadzjikistan, så han tyckte det var roligt att träffa oss! Han gillade verkligen landet då det var lugnt och fint. Från vårt hotellrum hade vi en vacker utsikt över flaggstången som är världens näst högsta (165 meter hög) och presidentpalatset.
Vi gick ut från hotellet och promenerade lite i staden förbi Rudaki park, Ismoili Somoni Monument som var en gammal kung för 1000 år sedan och känd som en nationalhjälte i Tadzjikistan då han spred sunni islam i sitt imperium. Deras postkontor låg även där vilket var en stor och mäktig byggnad med en bild av Emomali Rahmon på, han syntes på väldigt många byggnader över hela Dushanbe. Det gav lite vibbar av Nordkorea helt klart och det givet det jag läst på innan om Tadzjikistan och alla porträtt av honom som man såg, kändes det helt klart som om att Tadzjikistan har potentialen att bli en diktatur likt Nordkorea om och när de vill. Skillnaden idag är väl att Tadzjikistan är mer öppet än vad Nordkorea är och att befolkningen har det bättre ställt. Det var väldigt rent och fint i centrala Dushanbe med moderna byggnader och mycket nybyggnation. För 10 år sedan såg staden tydligt helt annorlunda ut, vissa ministerier var så stora så man undrar om de ens kan fylla upp dem eller om de har centraliserat hela landets funktioner till Dushanbe? Vi gick till kontoret där man kan få sitt GBAO permit för att åka till Pamir, men det var stängt så vi fick komma tillbaka imorgon som är vardag från och med klockan 8 på morgonen. Vi fortsatte då att promenera vidare till TCell för att köpa ett simkort. Vi fick ta ut pengar i en bankomat, vilket inte kostade någonting, för att betala simkortet. Det behövs därför inte tas med USD för att växla här då det är billigare att bara ta ut pengarna i bankomaten.
Flag pole och Ismoili Somoni Monu
Vi fikade en liten stund och gick sedan förbi nationalbiblioteket och de fontäner som finns utanför byggnaden. Det var en vacker utsikt därifrån över stan, Rudaki park och presidentpalatset. Rudaki var en poet och musiker på 800-talet som ansågs vara den första stora poeten som skrev på persiska. Han var från en by i nörheten av Samarkand och hans fulla namn var: Abu Abd Allah Ja'far ibn Muhammad ibn Hakim ibn Abd al-Rahman ibn Adam al-Rudhaki al-Sha'ir al-Samarqandi. Vi gick sedan från Rudaki park till Flag Pole Park där alltså världens näst högsta flaggstång fanns. Den var högst i världen, men sedan byggde Saudiarabien en högre flaggstång. Jag hade inte kallat den för en flaggstång utan mer för en byggnad. På kvällen åt vi väldigt god och billig mat på en libanesisk restaurang och avslutade med ett par drinkar på en bar.
Utsikt från Nationalbiblioteket och Rudaki Park
Dag 3
Idag på morgonen åt vi frukost med svensken som jag hade träffat igår på morgonen. Han ville höra lite mer om vad vi gjorde i Tadzjikistan och varför vi ville åka hit. Han berättade att en av hans turkiska kollegor på WHO hade jobbat för att få in bidrag från Turkiet till att köpa ambulanser i Tadzjikistan. I samma veva som han fick pengar som skickades till Tadzjikistan för några ambulanser, hade de fått ambulanser från USA. De hade då tagit pengarna utan att köpa ambulanserna och visat upp ambulanserna som de hade “köpt” in, det är rätt korrumperat Tadzjikistan. Efter frukosten åkte vi till kontoret för GBAO permit och betalade 60 somoni per person (60 kronor). Rätt osannolikt var det att 1 krona motsvarade exakt 1 somoni. Man kan undra om Riksbanken i Sverige peggat kronan mot somonin och att det därför är som kronan är så svag…
Vi tog en taxi till Mehrgon market som sålde kläder, grönsaker, frukter, kött och vackert upplagda kryddor. Det var kul att komma till den första marknaden på resan, förhoppnignsvis ser vi fler sådana! Vi åkte sedan till Dushanbe Imam Abu Hanifa Mosque som enligt tadzjikerna skulle vara den största moskén i Centralasien. Men efter lite googling verkar den inte vara det, hursom var den helt nybyggd och väldigt vit och vacker. Vi hade på oss shorts, så vi fick inte gå in i moskén men kunde gå runt den och titta. Vi fortsatte vidare i en till taxi efter moskén till Korvon Market där de sålde allt möjligt mellan himmel och jord på denna marknad som var helt enorm. Den låg på två sidor om en huvudgata och det kändes som om den aldrig tog slut. Jag köpte ett par träningsbyxor där och en slips. Marknaden låg i södra Dushanbe och här var det inte lika fint som inne i centrala Dushanbe. Det var äldre byggnader, mer smutsigt, mer biltrafik. Trots detta kände vi oss väldigt säkra, det hade jag aldrig trott på förhand. Efter ett par dagar här känner jag mig mer säker här än vad jag gjorde i Chile.
Hygienen är inte den bästa på marknaderna
Det var riktigt varmt på marknaden, så det var skönt när vi 1.5 timme senare hoppade in i en sval taxi för att åka och äta lunch med en kille i vår ålder som Mathias träffat på flyget. Taxi är väldigt billigt i Dushanbe där de flesta resorna kostade mellan 15-20 kronor. Vi åt den traditionella rätten Osj på en lokal restaurang som vi definitivt inte hade hittat till om det inte vore för vår lokala vän Isco.
Efter den goda och stora lunchen åkte vi och hämtade ut vårt GBAO permit och sedan promenerade vi till hotellet för att vänta på hyrbilen som vi hade hyrt. Han kom förbi hotellet i tid med bilen men hade inte registrerat oss som förare hos polisen, så vi bad honom att göra det. En timma senare var han tillbaka och vi åkte då till en mataffär (Auchan) för att fylla upp bilen med mat och vatten inför Pamir. Jag började att köra och svängde ut från hotellet till en korsning där jag svängde höger. Vid nästa trafikljus skulle jag svänga vänster och när jag har gjort svängen blir vi stannade av polisen. Det fanns ingen heldragen linje eller skyltar, men tydligen fick man inte svänga vänster där i korsningen, även om Google sa det…! Det hade gått två minuter och vi blev redan stoppade. Jag tog polisen i hand, vi förstod inte varandra eftersom han bara talade ryska, han kollade dokumenten, skrattade lite och lät oss köra iväg. Att inte kunna tala ryska verkade vara väldigt bra här i Tadzjikistan. Vi fortsatte till mataffären, inhandlade det vi skulle köpa och åt sedan middag på kvällen och såg Dushanbe upplyst på natten.
Osj till lunch och en av många bilder på den rysslandsvänliga presidenten Emamori, här med Putin
Dag 4
Idag har varit en lång, intensiv, adrenalinfylld och spännande dag! Mycket som hänt idag hade jag nog inte räknat med att vi skulle vara med om.
Vi åt en tidig frukost och gick sedan till Varzish sporting goods för att köpa lite gas till vårt gasolkök. Mathias köpte även ett liggunderlag ifall vi skulle tälta. Det var riktigt höga priser, så man fick pruta en hel del på sakerna. Vi gick sedan till Orion Bank för att växla in våra USD till somoni då det är få platser som tar kort i Pamir. Efter dessa två stopp åkte vi ut från Dushanbe och började köra mot Khorog. Det fanns enormt många bensinmackar på vägen ut från Dushanbe, jag har nog aldrig sett så många i mitt liv. En liter bensin kostade cirka 9 kronor vilket var väl bekommet om vi skulle köra ett par hundra mil bil i en stor fyrhjulsdriven Toyota. De körde ganska illa inne i Dushanbe, men efter en timma var vi ute på enfiliga vägar där det var mindre trafik. Efter att ha åkt igenom två ganska långa tunnlar började vi åka uppför ett mindre berg och när man kom upp till den högsta punkten av vägen, mitt ute i ingenstans var det en stor marknad där de sålde torkade frukter och kryddor. Det var lite märkligt men var fint med Tadzjikistans största sjö Nurek Reservoir i bakgrunden. Längs med vägarna var det en hel del barn som jobbade och red på åsnor. En del av dem viftade med vattenflaskor för att de skulle få vatten att dricka. Landskapet var mycket mer grönt och bevuxet än vad jag trodde det skulle vara. För visso med mycket bevattning då ena sidan av vägen kunde vara helt grön och full med vattenmeloner och den andra sidan helt gul.
Främst arbete för hand i solen och 40-gradig värme
Efter cirka 3h var vi framme i ett kokande varmt Kulob. Vägen hit hade varit väldigt bra och asfalterad nästan hela vägen förutom i någon kilometer där de hade rivit upp vägen. Det var roligt att komma till en stad en bit från Dushanbe som förmodligen var mer av det riktiga Tadzjikistan. Vi hittade en liten restaurang som sålde kyckling shawarma, det var väldigt gott och billigt! 35 kronor betalade vi per person för en shawarma med pommes och dricka. Jag gick på en offentlig toalett i närehten av restaurangen och det var nog det äckligaste som jag har varit med om, dessutom fanns det inget vatten där heller. När vi ätit klart passade vi på att tanka bilen i Kulob då vi skulle köra till Kalaikhum vilket var ytterligare tre timmar. Bensinmacken här verkade vara den sista innan dess. Efter att ha åkt ut från Kulob och kört i 40 minuter tills att vi närmade oss Afghansitan kom den första militärposteringen för GBAO (Gorno-Badakhshan Autonomous Oblast) där vi var tvungna att visa upp vårt pass, GBAO permit och tillstånd för bilen. Militärerna var trevliga och förde in våra uppgifter i en pappersbok med penna vartefter de lät oss köra iväg. Det kändes lite märkligt att ha alla uppgifter om vem som åker in och ut i en bok och inte digitalt. Jag hade trott att militären och polisen här i Tadzjikistan skulle vara lite korrupt och be om mutor eller liknande, så vi hade lagt undan 30-40 somoni i sedlar om 10-somoni vardera för att kunna ge till polis eller militär om de krävde något. Det kommer inte vara nödvändigt att göra någonstans. De flesta är väldigt glada men talar inte engelska.
GBAO är till ytan 45% av Tadzjikistan, men bara 2% av landets befolkning bor där. Det är en region som under åren legat i händerna hos och velats tas över av Sovjet, Storbritannien, Kina och Afghanistan. Under Sovjet lades mycket resurser på Gorno Badakhshan då det var gränsland för Sovjet mot Storbritannien. Området Wakhan corridor i Pamir (som vi kommer åka igenom) skapades 1896 som gräns mellan Sovjet i norr och Storbritannien i söder. Under Sovjet gav man flera privilegier till dem som bodde i Pamir, bland annat till högre utbildning och utbyggnad av infrastruktur som Pamir highway som byggdes 1935 som än idag tydligen minns som en modernitet att den byggdes. För oss kom Pamir highway mer att betraktas som en väldigt häftig väg, men oerhört dålig och i behov av upprustning. Dock hade det tagit bort charmen och otillgängligheten. När Sovjet föll och det var inbörjdeskrig i Tadzjikistan 1992 utropade sig GBAO som självständig region från Tadzjikistan, något de senare drog tillbaka. Sedan dess har det varit en del våldsamma drabbningar i GBAO och demonstrationer. Nu har Tadzjikistan satt in mer militär i området för att få politisk kontroll och bekämpa opiumhandeln med Afghanistan som är världens största tillverkare av drogen…
När vi åkt en liten stund till efter militärposteringen såg vi Afghanistan för första gången. Floden Panji River som inte är bredare än ett eller ett par stenkast märker gränsen mellan de två länderna och ganska snabbt märkte man skillnad på vilket land man befann sig i. I Tadzjikistan hade de byggt en väldigt ny asfaltsväg som man kunde köra 80km/h på och det färdades en del bilar här. I Afghanistan var det bara en grusväg som man knappt såg några bilar alls på. När vi såg den första talibanflaggan vid en postering på andra sidan floden kan jag säga att pulsen höjdes en del, då insåg man hur nära man var Afghanistan och talibanerna. Vägen som ringlade sig igenom den enorma dalgången var oerhört vacker och mäktig. I floden forsade vattnet med en väldans kraft och om man hade hoppat i där hade man inte klarat sig länge, kanske tur det så inga talibaner tar sig över! Vid en plats fanns det en skylt med “AFGHANISTAN” på. Det fanns en bro som korsade vägen där men de få broar som vi sett var helt igenbommade, dock var det en rolig skylt att se. En liten bit därifrån kom nästa intressanta skylt, det var en skylt som varnade för landminor längs med gränsen.
Vi åkte en bit och stannade till i en liten by där vi köpte fika. Då och då passerade man såna här småbyar som var väldigt öde. Utanför den lilla mataffären satt det flera gubbar som kollade på oss när vi gick in i mataffären. Jag hälsade på dem och alla gubbarna hälsade tillbaka glatt. Vi åkte vidare en liten bit med bilen och stannade vid sidan av vägen och åt fikan med utsikt över en liten bosättning i Afghanistan. I floden badade flera barn i strandkanten, några män satt under ett träd och pratade och en äldre gubbe med långt skägg stod och skällde på sin ko. Jag kände vilken otur de människorna hade som råkade födas eller leva på just den sidan av floden. Med talibanerna är det inte mycket som fungerar och att vara kvinna måste var hemskt med det förtrycket som de lever under. En liten flicka som kanske var 8 år gammal vinkade till oss och kastade stenar mot oss, hon var väldigt söt. Efter en liten stund kom några tadzjikiska, patrullerande militärer och sa till oss att inte stanna där vi stannat. De sa “Afghanistan no good, pam pam”. Så vi satte oss i bilen och åkte vidare mot Kalaikhum. Längs med vägen var det mycket militärer som gick och patrullerade, alltid i grupp om tre. De hade även byggt upp en enorm mängd med stenmurar längs med vägen för att kunna ta skydd bakom och skjuta. Vägen till Kalaikhum var väldigt bra och bred. Det kändes nästan som om de byggt vägen för att snabbt kunna transportera militär längs med den tadzjikiska sidan. Om så är fallet har de ett stort övertag mot Afghanistan.
Många tankar gick igenom mitt huvud när vi åkte längs med gränsen mot Afghanistan. Det fanns bara en grusväg på andra sidan och inga elledningar, hade de någon elektricitet där? Barnen kanske hade sommarlov, men gick de i skolan? Det var så långt bort och otillgängligt och bara små bosättningar på andra sidan, enda sättet att ta sig därifrån var med bil på en enda grusväg och det var nästan inga som färdades med bil. De som man såg längs med grusvägen promenerade. Sen slog det mig att om det inte hade varit Afghanistan som låg på andra sidan floden hade det inte varit lika roligt att ta kort på det som fanns där, märkligt att diktaturer eller stängda länder kan bli så intressanta. Förmodligen för att man vet lite om det, det inte liknar hur vi lever och man vill förstå och veta mer. Så när vi åkte på vägen säger jag till Mathias “Stanna!”, då hade jag sett en pick-up bil med folk på flaket på andra sidan floden. Fram på huven satt den talibanska flaggan i vit bakgrund och svart text på arabiska. Den svarta texten är en av de fem pelarna inom Islam och betyder "I bear witness that none deserves worship except God, and I bear witness that Muhammad is the messenger of God." Det såg främst aggressivt och hänsynslöst ut när de kom framkörande där på grusvägen snabbt i sin pick-up och passerade ett par andra på cykel eller motorcykel.
När vi hade kört i drygt 3h till från Kulob var vi framme i Kalaikhum. Vi hann precis åka igenom och ut från staden när vägen som nu övergått till grusväg var avstängd pga rasmassor. Lägligt nog var det också precis där Talibanerna hade en check-point på andra sidan i den afghanska byn Nusay. När vi stannade och väntade på att de skulle forsla bort rasmassorna hörde vi böneutrop från andra sidan floden i Afghanistan. Det var många talibaner som rörde sig i hög intensitet på andra sidan, de gick inte i vanligt tempo utan gick snabbt fram. När de var i höjd med rasmassorna stannade alla och kollade upp vad som hände på andra sidan. Några slog sig ned i slänten med sina vapen och vilade en stund medans de kollade på traktorerna som hivade ned alla stenar i floden. De var svåra att se då när de satt där, de nästan kamouflerade sig och man såg dem först när de reste på sig igen. Vid talibanfästet hade de en bom som öppnades när bilar passerade. Enbart män färdades i bil eller på motorcyklar medans alla kvinnor och barn fick promenera. Vid byggnaden där bommen fanns var det en väldigt stor talibanflagga som vajade. Vid ett tillfälle kom två män i talibanernas klassiska långa kläder, den ena med ett automatvapen på ryggen och den andra med några papper i handen, med en kvinna i burka gåendes. Man såg inget av hennes kropp.
Efter en stund kom några småflickor gåendes med sina mammor i burkor, talibanerna bara satt bredvid och tittade på. Vilken hemsk verklighet det måste vara för de som bor där. Talibanerna ser aggressiva ut på håll och de lär sätta skräck i alla som bor där så som de rör sig med vapen på ryggarna hela tiden. Stackars människor tänkte jag bara. Det hade varit intressant att förstå hur en sådan liten talibanby fungerar, vem är ledare? Hur blir man rekryterad? Vilka arbetsuppgifter har dem? Det som nästan kändes lite overkligt var att det var riktiga talibaner som sprang runt på andra sidan, bara 100 meter från oss. Det slog mig hur sjukt allt det här var och det var adrenalin- och pulshöjande att se talibanerna med sina vapen och flaggor på andra sidan. Detta kändes som det galnaste äventyret som jag varit på i mitt liv. Det är verkligen två helt skilda världar Afghanistan och Tadzjikistan. Efter en timma var rasmassorna bortforslade och vi kunde åka igenom. Det hade blivit mörkt så vi tog in på det första guesthouse som vi såg i staden Ruzvat, Sharq-Darvoz Hotel, 5 minuter därifrån. Vi betalde 100 somoni per person för att sova och 25 somoni per person för en middag med utsikt över ett bäcksvart Afghanistan precis bredvid floden. Det som serverades var dumplings fyllda med get i en sur sås på getmjölk, det var förfärligt och jag fick nästan kvällningar av såsen. Efter en lång, intensiv och intrycksfull dag somnade vi tidigt. Jag sov helt ärligt rätt dåligt för jag tänkte vad som kunde hända om Talibanerna tog sig över bron till Tadzjikistan som bara låg 100 meter från vårt guesthouse.
Dag 5
Idag vaknade vi klockan 05.30, efter en stormig och regnig natt var det lugnt och fint vid Panji River med en klarblå himmel. Det var verkligen vackert med utsikten i soluppgången över bergen och floden. Inga talibaner verkade vara vakna än då man inte såg några som var ute och rörde på sig där. Vi åkte iväg vid klockan 6 på morgonen för att hinna förbi ett vägarbete som skulle sätta igång klockan 8. Det var en hel del olika vägarbeten längs med grusvägen som blev sämre och sämre. Vi kunde snitta cirka 25-30 km/h på väldigt skumpiga vägar. Det var kinesiska företag och kinesiska arbetare som byggde de nya vägarna och på ett ställe en tunnel. Vid en plats hade de stängt av vägen då de höll på att bredda den, vi fick vänta där i 1.5h. På andra sidan kom några unga afghanska tjejer som bar skålar på huvudet med äpplen i. Förbi dem passerade killar på motorcyklar eller i bilar. Det var rätt otrevligt tyckte jag att tjejerna ska behöva gå medans killarna inte behöver göra det. Eftersom vägen var avstängd samlades det en hel del bilar och långtradare. På taket av en bil hade de spänt fast tre getter som låg och skrek och rörde på sig. De stackars getterna måste senare under dagen kommit fram med hjärnskakning, solsting och åksjuka. Det som förvånade mig var hur sjutton långtradare kunde köra på den här smala och skumpiga vägen. Att det är den enda vägen som förbinder Dushanbe med Khorog är rätt otroligt. De var tungt lastade, körde långsamt och slog i bergsväggarna på vissa ställen. På den afghanska sidan hände det inte mycket. Det var få fordon, primitivt, jordbruk med händer och djur som drog saker. Nästan alla promenerade på andra sidan och det var långa avstånd mellan de olika byarna.
Vi fortsatte att åka när det öppnat vägen igen och det var en väldigt spektakulär och vacker väg som vi åkte längs med. Bergen var nästan vertikala på sina håll och Panji River var oerhört kraftfull där den flöt fram. De afghanska bosättningarna var enkla lerhus med små trädgårdar runtomkring. Efter en kort körning var vi framme vid ett nytt stopp då de arbetade på vägen. Vi fick vänta i 2h och jag pratade då med en tadzjik. Han sa att afghanerna var bra människor, men att talibanerna var dåliga människor. Om han hade åkt över till andra sidan hade de skjutit honom. På många ställen i Afghanistan såg vi tält från World Food Programme. Framför varje tält satt en talibanflagga… När vi återigen fick fortsätta att köra kom vi till ett ställe där det stupade ned ett par hundra meter mot floden på höger sida. Vi fick då möte med en långtradare och han valde att backa ned 150 meter. Hur sjutton han lyckades backa där är en bra fråga, det såg livsfarligt ut. En mashrutka hade kört fast framför lastbilen och fem man försökte knuffa upp den för grusvägen. Mashrutkas är små minibussar som man kan åka med inne i städer och mellan städer, det är väldigt billigt men man måste då kunna tidtabellen och det tar tid om man vill stanna någonstans och behöva vänta på nästa mashrutka. Vi kom sedan till Rushan och det liknade mer Patagonien där floden var bredare, flöt mer lugnt, det fanns mer vegetation och man såg snö uppe på bergstopparna. Efter 13h var vi framme i Khorog. Det var en väldigt häftig dag som vi upplevt men det var skönt att vila när vi väl var framme i Khorog som är Pamirs huvudstad. Vi åt shawarma på en restaurang och sov sedan.
Dag 6
Ganska tidigt på morgonen åkte vi rakt österut från Khorog med en fulltankad bil längs med vägen som går mot Karakul Lake. Det var en vacker väg som direkt började med höga berg och turkosa sjöar. Vi kom ganska snabbt upp på högre höjd och gick från att vara på cirka 1800 meteres höjd i Khorog till att vara på 4270 meters höjd som högst. När vi var uppe på den högsta punkten märkte man verkligen av att det var tunnare luft. Jag provade att springa ett par hundra meter och blev helt slut. När jag någon gång reste mig upp snabbt blev jag också yr. Vägen upp till den högsta punkten var väldigt vacker i det fina vädret. Vi omgavs av stora berg som var upp till 5500 meter höga och turkosblåa floder som rann i dalarna. Det var verkligen likt Altiplanas i Atacamaöknen som jag besökt för 9 månader sedan. En bit bort i fjärran var det höga och snötäckta berg när vi stod på 4270 meters höjd och lagade lunch i 6 grader. Det blåste något ofantligt, så vi fick palla upp med väskor och ställa gasköket intill däcket så att det skulle vara lite vindstilla. Jag flög med drönaren efter bilen och över en flodbädd, det ska bli kul att se de bilderna! Det hade varit roligt att flyga drönaren vid gränsen mot Afghanistan då det är väldigt vackert där, men det kändes lite onödigt och dumt att göra.
Vi fortsatte köra och strax innan vi kom fram till saltsjön Rabat Sasök-Kul’ svängde vi av huvudvägen och åkte igen ned mot den afghanska gränsen in i Wakhan valley. Wakhan valley hade såklart funnits innan Sovjet och Storbritannien, men det var som jag tidigare nämnt där man drog gränsen mellan Sovjet i norr och Storbritannien i söder 1896 och då myntade namnet. Det var en bättre grusväg där, förmodligen för att det inte var många bilar som körde där. Vi kom fram till en militärpostering där de för första gången hade vapen på sig och kollade igenom hela vår bil. De öppnade upp Mathias väska och kollade men inte min. Efter militärposteringen som låg mitt ute i ingenstans var det en oerhört vacker och maffig väg som gick både nere i dalen och högt uppe på berget där det var enorma sluttningar till vänster om bilen som stupade ned flera hundratals meter. Vi körde verkligen på bergskanten och av vad vi läst skulle Pamir, som är världens näst högsta motorväg och därför kallad för ”Världens tak”, vara en av de svåraste vägarna att köra på. Den afghanska sidan som vi nu såg igen var väldigt vacker med enorma berg som sträckte sig kilometer på höjden och oändligt i bredd. Det var flera enstaka lerhus på den afghanska sidan det såg inte ut som om någon bodde i dem så vi undrade om det inte var för militären kanske.
​
På ett ställe hade bron som gick över en flod kollapsat. Precis intill var det någon som bodde där mitt ute i ingenstans med en liten Lada. Hur den kunde ta sig fram på de här vägarna och hur man kunde bo här ute mitt i ingenstans undrar jag verkligen. De hade dragit om vägen lite så vi fick köra igenom floden för att komma över till andra sidan. Efter en lång dag såg vi tillslut en liten bosättning nere i Langar, från den höga höjden som vi var på såg det ut som en oas med träd mitt ute i det karga bergslandskapet. Vi hade tänkt att stanna tidigare, men de små byarna som var utsatta på Google fanns inte riktigt i verkligheten. Vi var oavsett väldigt glada att ha åkt hela vägen idag då vi hade väldigt vackert väder. Vi körde från klockan 8 på morgonen idag till klockan 18 på kvällen men som tur var gick allt bra. Vi stannade på ett av de många homestays som fanns i Langar och fick väldigt mycket mat serverad till middag. Sängarna var väldigt dåliga och jag fick ryggont. På det började jag känna mig dålig efter middagen, förmodligen för att de använde vatten ur en liten bäck som rann bredvid huset för att laga mat, dricka och diska… Jag somnade tidigt vid klockan 9 på kvällen efter en lång dag och sov ganska bra under natten.
Dag 7
På morgonen vaknade jag väldigt trött trots att jag hade sovit i 10h. Jag kände mig lite halvdålig och var dålig i magen. Det kändes som om jag bara hade 80% av min normala energi. Vi åt frukost och åkte sedan mot Eskashim. Det var en stor och bred dalgång som vi åkte igenom där vi passerade många små byar. Det var oerhört vackert och mäktigt att se bergen och glaciärerna. I byn Vrang stannade vi på ett museum där en lokal guide berättade om Pamir. En bit efter Vrang åkte vi upp till Fatima hot springs och badade i de varma källorna. Det var skönt för våra ryggar efter en skumpig resa på grusvägarna. Jag fick ytterligare en dipp på eftermiddagen och hade både lite krafter och mådde dåligt. Vi fann ett boende i Eskashim som hette Orion 99. Eskashim var en tråkig och ful by, total tristess att bo där och folket som vi mötte var otrevligt för första gången på resan. Innan Talibanerna tog över Afghanistan 2021 när USA lämnade landet var det alltid lördagsmarknader där folk från Afghanistan kom över till Tadzjikistan och sålde deras varor. Av förståeliga skäl är denna marknad nu stängd i Eskashim, det hade annars varit en häftig sak att se! En polis hjälpte oss att hitta boendet som till en början var lite märklig och ville se mitt pass och ställde några frågor till mig. Jag vilade hela eftermiddagen och kvällen och var dålig i magen. Efter att ha spytt mådde jag lite bättre.
Begränsat utbud i de små
mataffärerna som fanns i byarna
Dag 8
Idag kände jag att jag mådde bättre vilket var skönt, men jag var fortfarande lite trött. Vi åkte mot Khorog på en återigen vacker väg. I Afghanistan var det nu lite fler byar och mer aktivitet än de två tidigare dagarna. Vi såg arbetslag som stod och jobbade intill grusvägen. De kom gåendes med spadar och grävde i jorden. Jag vet inte om de fixade vägen eller om de gjorde något annat. Hur funkar det med lön i Afghanistan och butiker? I Tadzjikistan mötte vi mycket långtradare som transporterade varor, men i Afghanistan såg vi inte en enda. Kan de producera all mat lokalt eller vad gör dem? Utan floden och färskvatten från bergen hade det inte gått att leva där. En annan sak som slog mig var också bensin, tankar talibanerna gratis och hur får de dit bensinen? Vi såg inte en enda tankbil och det är inte lätt att ta sig till en större by eller stad för att tanka…
När vi kom fram till Khorog bokade vi boende på Lal Hotel och gick in till centrum där det fanns en bazar. Alla sålde nästan samma saker, men det var roligt att se lite kommers efter ett par dagar ute i Pamir där det inte händer mycket. På kvällen åt vi middag på en internationell restaurang som skulle servera mat från hela världen. 80% av menyn hade de inte och den burgaren som vi fick var riktigt risig. Ett stort gäng tonårsflickor hade en fest inne på restaurangen och spelade hög musik och dansade. De måste ha varit överklass i Khorog som hade råd att gå dit och äta. Det som slog mig var att bara någon kilometer därifrån i Afghanistan är det förbjudet med musik. Efter restaurangen satte vi oss på takbaren på vårt hotell och läste varsin bok. Det var skönt att ha en kortare sträcka att köra både idag och igår. Vi körde ungefär bil i 3h båda dagarna för att komma fram till nästa stad där vi skulle sova under natten.
Dag 9
Eftersom det var söndag idag var det helt dött i Khorog på morgonen när vi åkte iväg. Det var en var och fin dag med blå himmel och vindstilla. Vi åkte mot Kalaikhum vilket skulle ta 7.5h. Eftersom vi fick vänta cirka 3h vid ett vägarbete tog bilresan över 10h idag. Vår ursprungliga plan var att åka ner i Wakhan valley från Khorog och sedan fortsätta norrut till Karakul Lake, Sary Tash vid gränsen mot Kirgizistan och vidare till Osh och avsluta i Bishkek. Men en gränskonflikt hade brutit ut mellan Tadzjikistan och Kirigizistan i november 2022 där 300–400 personer hade dött, så gränsen var stängd. Det finns egentligen ingen gräns dragen mellan länderna, så det var en dispyt kring hur gränsen skulle dras som föranledde våldsamheterna. Vi fick därför åka tillbaka samma väg mot Dushanbe och se denna mäktiga dalgång än en gång och bosättningarna i Afghanistan. Det var verkligen en mäktig väg och jag njöt hela vägen som vi åkte. När vi kom fram till platsen där det var vägarbete var det riktigt varmt i solen. Som tur var kunde vi ställa oss i skuggan bakom en lastbil och på så vis få lite svalka. På kvällen kom vi fram till Kalaikhumb precis när det mörknat och bodde på Hotell Karon. Vi åt middag på restaurang Orion som låg precis bredvid en annan flod som senare rann ned i Panji River.
Alltid tre militärer som gick längs med den tadzjiksika gränsen mot Afghanistan
Dag 10
Idag åkte vi tillbaka till Dushanbe. Som jag skrivit innan var det en väldigt häftig väg längs med den afghanska gränsen och nu äntligen var det bara asfaltsväg kvar tillbaka mot Dushanbe. Det var en bred landsväg som borde ha varit en 80-väg, så jag låg och körde i 70km/h. I en kurva stod en polis med fartkamera och mätte vår hastighet. Han kom fram och hälsade, visade vad fartkameran sa, 69km/h, och knappade in i sin gamla mobil siffran 40. Helt plötsligt var det alltså max 40km/h på vägen. Jag hade hälsat glatt på honom, sagt att jag inte talade ryska och så lät han oss köra iväg. Som jag skrev för några dagar sedan trodde vi att de skulle vilja ha mutor, men ingen ber om det. En sak är säker och det är nog att körkortet hade rykt om detta varit i Sverige.
​
Efter ett par timmars bilåkande längs med den afghanska gränsen vek vi av inåt mot Tadzjikistan för att närma oss Kulob. Vi hade återigen sett många barn som badade på den afghanska sidan, jag tycker verkligen synd om dem. De har ingen rolig framtid som går dem tillmötes. Vi såg även en pick-up med talibaner på. I Kulob var vi nu på ”säkert” avstånd från Afghanistan och vi åt samma shawarma igen som vi ätit på vägen hit, det smakade gott efter lite blandad mat i Pamir! När vi kört iväg och var cirka en timme ifrån Dushanbe lade bilen av pga att den var överhettad. Vi stannade på en avtagsväg och lät den svalna. Det som hjälpte var nog sedan att stänga av ACn i bilen, då höll den sig sval motorn. Tillbaka i Dushanbe med en fungerande bil tog vi in på Hotel Atlas i den mer nybyggda delen av staden, det var ett bra hotel. Tydligen hade presidenten eller borgmästaren sagt att Dushanbe ska bli det nya Dubai. Det låter som en rätt dålig idé, de kanske ska satsa på infrastruktur först eller andra satsningar som gynnar befolkningen mer.
Om jag kommer tillbaka till Tadzjikistan hade jag velat åka i Bartang valley som går från Rushan till strax söder om Karakul lake. Den vägen ska vara väldigt fin och gå igenom de mest avlägsna delarna av Pamir.
Det finns bra information om Bartang valley här https://adventuresoflilnicki.com/bartang-valley-tajikistan/ och här https://bikepacking.com/routes/bartang-valley-tajikistan/
De afghanska barnen verkade lekfulla
Dag 11
Idag på morgonen lämnade vi tillbaka bilen, det var inga konstigheter med den och vi fick tillbaka depositionen på 500 USD. Vi gick till en butik i närheten som hade rätt bra kopior på olika märken, jag köpte ett par träningsbyxor. Det var rejält varmt i solen när vi gick ute på gatan och efter en skumpig resa i Pamir gick vi till ett ställe där vi kunde få massage. På eftermiddagen tog vi det lugnt på hotellet, tränade och badade. Vi avslutade resan i Tadzjikistan där vi började den, på den libanesiska restaurangen Al Sham. Det var väldigt god mat där! Vi gick sedan till en bar och tog varsin öl innan vi åkte tillbaka till hotellet.
Dag 12
Vi åt frukost på hotellet innan vi åkte till flygplatsen för att flyga till Almaty med Somonair. Det var rejält stökigt i incheckningen och folk försökte ta sig före andra och checka in bra mycket fler väskor än vad som gick. Det var en fin flygresa över Tadzjikistan och Kirgizistan med höga och snötäckta berg innan vi landade i Almaty som bara ligger 50km norr om Kirgizistan.
Resan till Tadzjikistan var verkligen häftig och långt över förväntan! Folket var trevligt, lugnt och väldigt gästvänliga. Den stora höjdpunkten var såklart Pamir som jag gärna hade åkt tillbaka till igen och utforskat mer kring Bartang Valley samt upp mot Karakul Lake och Sary Tash. Världens ”enklaste” 7000-meters topp att bestiga ska även ligga i Tadzjikistan på gränsen till Kirgizistan, det hade kunnat vara roligt att göra om man vill ha ett riktigt äventyr. Pamir var ett riktigt äventyr på många olika sätt, allt från vägar högt uppe på bergen där det stupade ned på andra sidan, till dåliga grusvägar längs med floden och att köra längs med den afghanska gränsen och se talibanerna. Hit åker jag gärna tillbaka till igen!
