PÅSKÖN

Lördag

I måndags kväll fick jag mitt ”Pase de Movilidad” som gjorde att jag kunde boka en resa till Påskön (Rapa Nui). De hade precis öppnat upp ön för en månad sedan i början på augusti efter att den varit stängd i över 2 år pga covid. Därför passade jag på att boka en biljett direkt till ön för att kunna åka dit och uppleva den. Det var många år sedan jag hörde talas om Rapa Nui för första gången, och givet dess avlägsenhet och mystik har jag länge velat åka dit, men eftersom det ligger så långt bort från Sverige har det inte riktigt varit realistiskt att göra det förrän nu när jag kommer vara i Chile i några månader. Därför var det väldigt kul att äntligen kunna boka en resa dit.

Jag vaknade tidigt på morgonen och åkte ut till flygplatsen vid 06:00-tiden. När jag nästan var på väg ut genom dörren kom Sebastián och hans flickvän tillbaka till lägenheten från att ha varit ute och festat. Lika förvånad som jag var att se dem komma tillbaka så sent på morgonen, var de att se mig vaken. På flygplatsen var det flera gedigna kontroller så jag uppfyllde alla krav för att få åka till Rapa Nui. Förutom ”Pase de Movilidad” var man tvungen att ha ett PCR test som var mindre än 24h gammalt, fyllt i ett inreseformulär, boende bokat för hela vistelsen och en hemresa bokad inom 30 dagar från ankomst. Flyget till Rapa Nui, rakt ut i Still Havet cirka 400 mil från Chiles kust och 200 mil till närmsta ö, tog cirka 5h. Många säger att Rapa Nui är världens mest isolerade och avlägsna plats, och det är det nog förmodligen också. Påskön fick sitt namn efter att holländaren Jacob Roggeveen kom till ön 1722 under just påsken den 5 april, därför var det lite kul att det i år var 300 år sedan första européen kom dit.

Flygplatsen Mataveri på Påskön

När jag landade blev jag hämtad på flygplatsen av de som hade boendet (Cabañas Moenga) där jag skulle bo i fem nätter. Alla som landade fick ett halsband gjort av blommor, både halsbandet och den pytte lilla flygplatsen påminde mig väldigt mycket om när vi var på Cooköarna med familjen för 13 år sedan. Faktum är att James Cook också har varit på Rapa Nui 1774 och gav då en skildring över Rapa Nui befolkningens liv. Vi åkte in till staden där jag kunde köpa den obligatoriska biljetten för att kunna se alla Moai statyer. Min tanke var att hyra bil och åka runt själv för att se statyerna, men jag blev först på ön varse om att man var tvungen att ha en guide. Det gjorde mig lite besviken därför man hade inte kunnat läsa om det någonstans tidigare. Boendet där jag bodde var precis av så enkel standard som jag vill ha det när jag är på den här typen av plats, det var i princip fyra väggar av plywood, en säng, en toa och ett litet kök. Det låg inne bland palmer och bananträd där hönsen gick fria vilket jag tycker är mycket charmigare än ett bra hotell. Det var inga rejäla byggda hus som fanns på ön, så jag var förvånad över att de stod kvar och inte hade förstörts mer när det blåser och regnar kraftigt där.

Han som hämtade mig på flygplatsen körde mig sedan in till Hanga Roa, som är staden på Rapa Nui, där han lämnade mig vid några foodtrucks. Innan vi åkte svepte han i sig en egen grogg, som tur var kunde man inte köra så snabbt här på gatorna så det var nog inte så mycket som kunde hända i en bil. Jag åt en sen lunch och gick sedan ner till hamnen där det fanns sköldpaddor. Sist jag såg sköldpaddor var nog på Maui, de är fina och roliga att se. Det är sällan som jag får känslan av att vara riktigt långt borta hemifrån, men här på Rapa Nui fick jag verkligen det, speciellt när jag kollade på en karta och insåg hur långt ut i Stilla Havet man var och när man kollade ut över havet var närmsta landmassa 200 mil bort.

Jag fortsatte sedan vidare till Tahai som ligger precis utanför staden vid havet och där såg jag de första Moai-statyerna på min resa. De stod på en plattform (Ahu) som var byggd i sten och var cirka 3–4 meter höga. Plattformen mätte uppskattningsvis cirka 50*10 meter och totalt fanns det sex statyer där. Det var kul att se dem för första gången och den första tanken som slog mig var såklart hur de överhuvudtaget kunde tillverka dem och inte minst transportera dem över hela ön. Även om de var delvis trasiga statyerna så var det en mäktig syn att få se dem i verkligheten. Jag var helt ensam borta vid dessa statyer och något som direkt slog mig var hur få turister det var på ön. Innan pandemin gick det tre flyg om dagen till Rapa Nui, nu gick det bara tre stycken i veckan (måndag, torsdag och lördag). Majoriteten av de som satt på flyget hit var chilenare, så än har nog inte turisterna börjat boka sina resor hit, vilket jag tyckte kändes jätteskönt!

Hamnen och Moai-statyer vid Tahai

Från Tahai gick jag in till huvudgatan i staden, Atamu Tekena, för att leta efter en guide som kunde visa mig runt på ön. Som tur var hade jag läst på lite innan om att hyra bil och då sett ett ställe som hette Oceanic. Jag gick därför dit först och frågade om de gjorde guidade turer, men då sa en där att de inte gjorde det men att tjejen som satt på en stol bredvid honom gjorde det. Genom henne fick jag turen mycket billigare än genom något annat företag som gjorde turer, så det kändes nästan lite för bra för att vara sant. Normalt sett betalade man 30 000 pesos per person och dag för en guide samt 70 000 pesos per dag för en hyrbil. Dealen med henne blev att betala 30 000 pesos per dag och 45 000 pesos för bilen i tre dagar, då hennes moster ägde bilfirman och hon således kunde hyra bilar mycket billigare. Det var skönt att ha fixat en tur som jag både fick billigt och med en guide från ön som var Rapa Nui, och som dessutom verkade väldigt trevlig.

På kvällen gick jag ned till hamnen där det låg en fotbollsplan som de spelade match på. Jag satte mig ned och kollade på matchen och började prata med två lokalinvånare. De var trevliga och hade nog bott på ön hela sina liv, vilket jag inte minst märkte av när vi talade och de sa att de inte gillade fastlandet och chilenare eftersom de var så våldsamma och gör anspråk på ön som alla Rapa Nui anser vara deras egna. Det var en trevlig pratstund samtidigt som vi såg på fotbollen och jag fick lära mig lite mer om ön och dess folk. Vid solnedgången gick jag bort till Tahai igen vilket var väldigt vackert med fina färger på himlen.

Atamu Tekana och Tahai vid solnedgången

Söndag

Idag på morgonen gick jag ner till Tahai för att se statyerna i soluppgången, men det var lite mulet så solen kunde inte tränga igenom molnen, och när den väl gjorde det var det en kulle i vägen. Vid klockan 09:00 skulle jag träffa Melany som var min guide för att åka till några grottor på den västra delen av ön och sedan vidare till olika Moai-statyer. Som punktlig svensk var jag utanför biluthyrningen klockan 09:00, men hon sågs in till någonstans. När det gått 20 minuter gick jag in till biluthyrningen och frågade om de visste vart hon var, men han som jobbade där svarade att han inte ens visste vem hon var och att jag måste ha varit på fel plats. Jag blev lite ställd därför att jag hade pratat med henne inne i just den biluthyrningen bara kvällen innan och undrade då om hon lurat mig. Jag hade inte betalat något, men blev ändå lite trött om jag var tvungen att hitta en ny guide… Jag provade att smsa och ringa henne, men fick inga svar. När det gått 45 minuter och jag var på väg att gå till en annan guidefirma precis bredvid fick jag ett sms av henne att hon var på väg och att hon helt missat att man under natten hade ställt om klockan. Hon bodde utanför staden utan täckning och hade inte tillgång till TV eller nyheter, så hon visste inte att det inföll under natten. Hur som var det skönt att hon kom och med några andra turister åkte vi iväg till grottorna vid Ana Kakenga, även känt som Cueva de Las Dos Ventanas.

Cueva de Las Dos Ventanas

Det var en liten och trång öppning in i grottan som nästan såg lite klaustrofobisk ut. Jag tog några kliv in och kunde några meter bort se att grotten öppnade upp sig lite mer vilket var skönt så jag fortsatte in. 20 meter in i grottan delade den upp sig i två gångar där man hade utsikt ut över havet i vardera. Det var häftigt att se ut över havet och de stora vågorna som svepte in över kustremsan. Grottan var gjord i lavasten och hade uppstått vid tidigare vulkanutbrott då det blivit kvar luftfickor. Själva ön består av många små vulkaner och tre större vulkaner: Poike, Rano Kau och Terevaka. Poike var den som hade utbrott först för tre miljoner år sedan, sedan hade Rano Kau utbrott vilket skapade två öar. Sist fick Terevaka utbrott vilket skapade hela ön så som den är idag.

Vi åkte sedan vidare till några andra grottor som var betydligt längre och större än den som vi hade varit i tidigare, en av de var Ana Te Pahu. På vägen dit åkte jag och Chris med bilen till Melanys släktings trädgård för att hämta bananer och papaya. Det var kul att gå in i stora grottor då jag inte varit i det på flera år. Vid ett ställe släckte vi våra ficklampor och det var då helt kolsvart, inget ljus kom in från någon ände av grottan. Helt ärligt var det nästan lite läskigt för man såg ingenting och alla var helt tysta. Enligt Melany så hade hennes mammas gammelmormor bott och gömt sig i grottan när peruanerna kom till ön och tog med sig hälften av allt Rapa Nui folk för att använda dem som slavar i Peru under slutet av 1860.talet För att ge dem ett ID så fick varje invånare på ön sitt eget nummer, hennes mammas gammelmormor hade nummer 33. När de kom tillbaka med slavarna något år senare till ön så spreds det även olika sjukdomar på ön, nästan hela Rapa Nui befolkningen höll då på att försvinna. Vid öppningarna till grottorna där det fanns ljus hade de odlingar och plats för att laga mat. Vi gick ner i tre olika grottor vilket jag tyckte var roligt.

Vid två så kallade Motus utanför Cueva de Las Dos Ventanas och en annan grotta.

Från grottorna åkte vi sedan vidare till Ahu Akivi som var en plats med totalt sju Moais. Det var den enda platsen på hela ön där statyerna inte kollade in mot ön. Vid alla kustremsor och på andra ställen stod statyerna alltid med ryggen mot havet och kollade in över landet. Bakgrunden till det var att de som bodde på ön och gjorde statyerna trodde att de var de enda människorna som fanns i världen. Det är dock lite motsägelsefullt, därför polynesierna som kom till ön kring 800–1200-talet gjorde det från andra öar i Stilla Havet, så de borde varit medvetna om att de inte var ensamma i världen. För att skydda dem från alla faror utanför ön kollade statyerna på dem hela tiden. Statyerna restes när en person med makt hade dött. Utan ögon hade statyerna inget liv, men när de satte i ögon gjorda av korallsten så fick statyerna liv eftersom de då kunde se, och då var det som om människorna som dött återuppstod. Eftersom de inte har några ögon i sig nu, så innebär det att statyerna inte har något liv. Vid just Ahu Akivi vet man inte varför de placerades som de gjorde, man tror att det kan vara för att den klanen hade sina odlingar nedanför kullen mot havet och att statyerna skulle kolla ut över dem. Det är en märklig känsla att vara vid dessa Moais, därför de liknar människor som har stått där i upp till 800 år och ju mer man tänker på hur de har kunnat tillverka och transportera dem, ju mer overkligt blir det att de faktiskt existerar och står där de är.

Ofattbart hur de har lyckats tillverka och transportera dessa enorma och mystiska statyer

Akivi

Från Ahu Akivi åkte vi till norra delen av ön, till Ahu Te Pito Kura där bland annat den största Moai statyn på ön finns, men som är vält. Statyn var 9.8 meter hög och vägde cirka 74 ton. Jag läste en nyhet från Volvo lastvagnar att deras nya tunga lastbil som är elektrifierad kan dra 44 ton, det gör det ännu mer otroligt och obegripligt hur de utan maskiner kunde transportera dessa statyer och sedan resa dem. De allra flesta statyer på ön är välta och jag blev inte riktigt klok varför de är det då olika personer säger att de har välts pga olika anledningar. Det som jag hört är att de har välts av peruanerna när de kom hit, när det har varit krig mellan klanerna på ön, att de har välts av naturen och att de har välts då man slutade tro på Moais och andar när alla träd på ön hade huggits ned. Det var under 1700-talet som man slutade tro på Moai-statyerna och en ny kultur med dyrkan av fåglar uppstod fram tills att kyrkan kom för att missionera. Alla låter rimliga och den sista speciellt då alla Moais är välta med ansiktet nedåt marken. Om det hade varit krig eller pga naturen så hade inte hundratals Moais varit välta på exakt samma sett. Vi fortsatte sedan vidare till Papa Vaka som är en plats med inristningar i berghällen. Det var bland annat båtar, fiskar och andra djur som var inristade.

Den sista platsen som vi besökte idag var Anakena. Det sägs att det var den första platsen som polynesierna kom till då det finns en sandstrand där som de kunde köra upp sina båtar på. Jag har sett den platsen på bild väldigt många gånger tidigare och att komma hit i verkligheten var väldigt roligt. Det ser nästan overkligt ut på bilder då Moai-statyerna står på en Ahu belägen i vit sand, bredvid turkost vatten och palmer. Det ser nästan så tropiskt och paradisaktigt ut som något kan bli. Det var vackert och det går att bada på stranden som ligger precis nedanför statyerna. Alla statyer i Anakena hade en hatt, pukao, på sig. Det är en symbol för en sak som polynesierna brukade ha i sina år, nästan som en tofs eller hårklämma. Utöver att resa dessa statyer som i genomsnitt var 4,05 meter höga och vägde 12,5 ton lyckades de sätta en pukao på dem som vägde flera ton också. Hur de fick upp pukao på statyerna vet man lika lite om som om hur de ens lyckades med bedriften att flytta statyerna över ön i flera kilometer.

Anakena

När vi åkte tillbaka till Hanga Roa var jag väldigt hungrig och lite trött då klockan blivit 17:30 och jag inte ätit något sedan frukosten. Jag tyckte bilresan på drygt 20 minuter tog lång tid och fick lite ont i ryggen av att sitta i bilen. Det slog mig då direkt vilken tid som det måste ha tagit att transportera Moai-statyerna och förmodligen hur många människor som kom till skada och dog under den processen. Att åka bil på en asfalterad väg mellan dessa statyer var nog trots allt inte så farligt ändå… I Hanga Roa åt jag en sen lunch med Melany och Chris och tog en ceviche på tonfisk vilket var väldigt gott! När vi svängde in i staden kom en tjej på motorcykel utan hjälm och polisen stod lite längre ned på gatan. Jag frågade då om polisen inte skulle ge henne böter, men de sa då att hon förmodligen kommer vända om och ta en annan väg runt. Enligt en lag så får polisen inte jaga folk i bil på ön då gatorna är så små och slingriga, det hade bara utgjort en större fara om polisen jagat folk. Därför kan man inte bli tagen av polisen i ett fordon då de inte kommer följa efter en. Således har folk inte hjälm på sig på motorcykel, använder inte säkerhetsbälte, kör halvfulla och har inte körkort. När jag hörde det blev jag först lite chockad, men förstår också logiken bakom det, däremot kändes det lite som en laglös ö.

På kvällen gick jag tillbaka till Tahai för att återigen se solnedgången på kvällen. Ännu senare på kvällen, vid kl. 22:30 blev jag hämtad av Melany och Chris för att åka till norra delen av ön där Chris skulle fånga fisk med harpun. Någon gång efter midnatt hade han hittat ett bra ställe där det inte var så mycket vågor så han kunde hoppa i vattnet och fånga fisk. Han var nog i vattnet i en timma och kom tillbaka med två fiskar och en sjöborre. Under tiden hade vi satt på en eld och grillat paprikor med ost i, det var väldigt gott. Melany hade också bjudit med ett par vänner från ön som följde med oss. De hade även med sig kött, öl, vin och chips som vi åt av. Det var väldigt trevligt och roligt att de bjöd med mig på detta. När Chris kom tillbaka med fisken rensade han den och lade den på grillen, när den var färdiggrillad åt vi på den. Det var väldigt gott och bara tanken att den fisken simmat i havet för knappt en timma sedan gjorde upplevelsen ännu bättre. Jag kom tillbaka till mitt boende vid klockan halv fem på morgonen, lagom trött men definitivt en upplevelse jag aldrig kommer glömma!

När jag landade och blev besviken då jag fick reda på att man var tvungen att ha en guide kunde jag aldrig trott att min resa till Rapa Nui skulle ha blivit så här bra. Att jag fick ha Melany som guide och att Chris också följde med var väldigt roligt och gjorde hela resan mycket bättre än vad den annars hade varit om jag åkt runt ensam. Både att Melany kunde berätta mycket om ön och historia, men även att få deras sällskap och lära känna dem. Melany hade precis blivit guide då hon behövde pengar till att bygga deras hus en liten bit utanför Hanga Roa. De kunde bara låna 10 miljoner pesos vilket motsvarar 125 000 kronor till att bygga sitt hus, så därför var hon tvungen att ha en till inkomst utöver att jobba i deras butik där de utförde mobilreparationer. De var de enda på ön som reparerade mobiler, så de hade nog en bra business. Att jag därför träffade henne på biluthyrningen igår kväll var verkligen bara av en ren slump då hon inte ens jobbar där, ibland ska man ha tur.

Tahai under Vintergatan och BBQ där Chris fiskade med harpun

Måndag

Idag sågs Melany och jag senare på dagen efter lunch för att åka till de två stora höjdpunkterna på min resa till Rapa Nui: Tongariki och Rano Raraku. Det var skönt att sova ut ett tag på morgonen efter gårdagens sena natt. Innan vi sågs var jag återigen ner till Tahai en sväng och fick en stämpel med en Moai i mitt pass på turistinformationen. När jag gick igenom staden var det alltid många personer från ön som gillade att hälsa på mig, ropa från sina bilar och göra surftecknet med tummen och lillfingret (som egentligen är en symbol för deras flagga). En kvinna på moppe och med polynesiska tatueringar i hela ansiktet kom fram till mig och sa att hon sett mig flera gånger. Jag hade inte sett henne, men som den enda långa och blonda personen på ön stack jag nog ut. Jag tror de är väldigt glada att se turister på ön igen eftersom den varit stängd i över två år, även om de på bara en månads tid har fått över 300 fall av corona sedan flygen började komma igen. Det känns således som en helt perfekt tid att åka hit just nu då de är glada av att se de få turister som hittills tagit sig till ön.

Jag mötte Melany vid deras butik där jag fick en burk honung av henne, hon sa att det var den renaste honungen som fanns då det inte är några utsläpp på ön. När jag sedan provade den på kvällen var den verkligen oerhört god och söt. Vi började med att åka till Vaihu och sen till Akahanga, vid båda platserna var Moai-statyerna välta. På de andra ställena där de står upp har man rest dem i efterhand när man har restaurerat platserna. Jag tycker det är synd att man inte har rest alla statyer så man kan se hur det såg ut för flera hundra år sedan, det hade gett ett mycket häftigare intryck av hela ön. Det är också lite tragiskt att några sådana mästerverk inte upplevs av beskådaren som de borde. Vid Vaihu fanns det även en utställning med hus, Casabote, som de bodde i. De hade även byggt upp hönshus i sten som polynesierna hade. Vid Akahanga kunde man även se en gammal väg som slingrade sig fram längs med kusten, det var en väg med 6-8 meter i bredd som de hade byggt för att transportera Moai-statyerna. Det är såklart rimligt att de byggde en väg för att underlätta transporten av statyerna, men bara att de byggt en fullt duglig väg som man hade kunnat köra bil på än idag gör det hela ännu mer otroligt. Man vet inte hur de har flyttat Moai-statyerna, men det finns många teorier. En är att de har rullats på stockar, en annan att de ska ha vacklats fram gåendes med rep fästa runt huvudet. En ytterligare teori är att de ska ha blivit dragna på slädar över potatisar och andra runda frukter som fanns på ön, men samtliga teorier omkullkastas alltid eftersom de i slutändan inte är genomförbara. Statyerna har därför med största sannolikhet alltså transporterats på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Det är lite lustigt att människan kan så mycket om jorden, havet, rymden etc. men vi vet inte hur dessa transporterades eller hur pyramiderna byggdes. Kustremsan på den östra delen av ön var väldigt vacker med stora vågor och turkost vatten. På ett ställe låg det människor i havet som surfade.

Enda Moai på Rapa Nui som har ögon idag finns vid Tahai

Efter dessa två ställen åkte vi äntligen till Rano Raraku som var platsen där de högg ut Moai-statyerna ur lavastenen. När vi parkerat bilen såg man hundratals Moai-statyer som antingen stod eller låg i grässlänten, det var helt galet. Hittills tyckte jag inte riktigt att Rapa Nui hade motsvarat mina förväntningar helt och hållet, som förvisso var väldigt höga då det ser så mäktigt och overkligt ut på bilder. Jag trodde det skulle vara fler Moai-statyer som man såg enkelt med ögat (de allra flesta är ju välta), att de skulle vara större och att man skulle få den där fullständiga känslan att detta är omöjligt att de har gjort för flera hundra år sedan. Jag har fått den känslan, men det har varit svårt att greppa. Rano Raraku var däremot fullständigt ”mindblowing”. Här gick man runt bland statyerna och kom väldigt nära dem vilket gjorde att man såg hur enorma de var, både på längden och bredden. Att de också stod och låg överallt i grässlänten gav en väldigt mystisk och märklig känsla över platsen.

Den största Moai-statyn som man hade börjat hugga ut här heter ”El Gigante” och är 21,6 meter hög och väger uppskattningsvis 160–182 ton. Alla Moai-statyer på hela ön producerades just här vid Rano Raraku, totalt har man räknat dem till 887 stycken på ön. Av dem har 288 stycken transporterats hela vägen fram till en Ahu, 92 stycken var påväg till en Ahu och 397 stycken ligger kvar kring Rano Raraku. Man vet inte om det berodde på att det var svårt eller inte lönt att transportera dem, att tanken var att de skulle vara kvar vid Rano Raraku eller om de fick slut på resurser och material för att kunna transportera samtliga av dem, som bara en tredjedel av statyerna som producerades faktiskt kom till sin rätta plats. Enligt Melany så är Moai-statyerna vid Rano Raraku kvar där då de inte gillades av klanledaren som hade beställt den. Det tog två år att tillverka en staty, således känns det otroligt att man inte tog emot nästan hälften av de som tillverkades. Totalt fanns det 12 klaner på ön och cirka 15 000 invånare. Vi såg håligheter i berget där Moai-statyerna hade huggits ut och där de fortfarande låg kvar i marken, i väntan på att bli uthuggna. De var verkligen helt enorma de som låg kvar i marken och man blev bara ståendes med fler frågor än man kunde få svar på.

De Moai-statyer med långa öron var Hau-Makas män, och de med korta öron var de som bott på ön innan han kom. Sägen går att Hau-Maka hade en dröm om en resa till ett land långt bort som hans andar åkte till för att hitta nytt land åt kungen Hotu Matu’a. När han vaknade beordrade Hotu Matu’a att några män skulle åka dit med hjälp av en världskarta som Hau-Maka fick, de gjorde det och kom tillbaka vilket gjorde att Hotu Matu’a åkte dit också. Det menas att Hau-Maka var först att upptäcka Rapa Nui, men det är lite motsägelsefullt mot att det bodde folk där innan han kom, samt att man kan utesluta att han hade en världskarta och att det därför bara var av en ren slump att han hamnade på just Rapa Nui. Han kunde lika väl ha hamnat i Antarktis eller någonstans i Sydamerika. Något jag heller inte visste sedan tidigare var att Polynesien betyder ”många öar”, vilket man förstår givet hur många små atoller och öar det finns i Stilla Havet. Polynesien är som en trekant där Nya Zeeland är i sydväst, Hawaii i norr och Rapa Nui i sydöst.

Rano Raraku

När vi fortsatt gå mellan Moai-statyerna kom vi runt ett krön och såg då ned till Tongariki, det var det bästa ögonblicket på hela resan. Det såg helt overkligt ut och jag blev bara ståendes gapandes med ett stort leende på läpparna. Det är utan tvekan en av de vackraste platserna som jag någonsin har sett, definitivt i paritet med Machu Picchu, Petra, Grand Canyon, Yosemite och Múlagljúfur. Att se dessa 15 Moais på en enorm Ahu med hela Stilla Havet i bakgrunden, höga klippväggar, en stor motu (klippa i havet) och turkost vatten var helt magiskt. Vi åkte ned dit med bilen och gick runt bland statyerna som var de största jag sett på resan. Nu fanns det 15 Moais, men innan hade det varit fler. Under 1980-talet hade alla välts av en tsunami och spolats ut i havet eller upp på land, således har man kunnat återställa 15 av dem. Även nere vid Tongariki var det väldigt vackert och minst lika otroligt imponerande hur allt detta har gått till i verkligheten, inte minst när man kom nära fram till statyerna och såg hur enorma de var, vilken makalös plats! Utöver att Tongariki och Rano Raraku var helt magiskt vackra och imponerande att se så var vi helt ensamma på båda ställena. Normalt sett på bilder är det fullt med turister, men eftersom de precis öppnade upp ön har inte folk kommit tillbaka än. Att man kan vara helt ensam där kommer nog aldrig att ske igen. Jag hade även väldigt tur med vädret då det precis innan jag kom hit hade ösregnat i en vecka, men när jag kom så var det soligt alla dagar med vackra soluppgångar och solnedgångar varje kväll. Melanys pappa hade bott i en grotta precis intill Tongariki (30 meter från Ahu) med en av hennes halvsystrar. Han gillade inte att bo i staden så han bodde här ute istället, nu bodde han ett stenkast bort istället i ett litet hus. Melany hade fem syskon, alla med olika mammor.

Tongariki

På vägen tillbaka till Hanga Roa stannade vi vid Ovahe som var en väldigt vacker strand med vit sand. Ute på klippans spets fanns en grotta med två öppningar som vi gick till. På kvällen när vi var tillbaka i Hanga Roa gick jag och åt middag på en restaurang som hette Polynesico precis nere vid vattnet med Melany och Chris. Jag åt dagens fångst som var en vit fisk med camote (en lokalt odlad potatis som är lila), väldigt gott! Under middagen berättade

Melany att det finns mycket diskriminering på ön mellan Rapa Nui och speciellt mot dem som är en mix, dvs ena föräldern Rapa Nui och andra chilenare. Hon tyckte det var jobbigt, men grundar sig i att Rapa Nui folket inte gillar chilenare. Det har bland annat med att göra att Chile inte brydde sig om ön fram tills inte alltför länge sedan när de insåg att de kunde tjäna mycket pengar på ön genom turism. Däremot uppskattade de Pinochet då han brydde sig om dem och även kyrkan. Förutom att kyrkan förbjöd dem att tro på deras gamla tro, hade kyrkan aldrig betett sig på ett dåligt vis mot befolkningen, vilket de ofta annars har gjort... Det var återigen en väldigt vacker solnedgång över horisonten och trevligt att äta middag med dem. Jag tycker det var väldigt roligt att de också verkligen ville umgås med mig och bjöd in mig flera gånger, de var verkligen supersnälla och trevliga.

Grotta vid Ovahe och solnedgång i Hanga Roa

Tisdag

Idag vaknade jag tidigt på morgonen vid klockan 06.15 för att åka till Tongariki med Melany och Chris och se soluppgången. Eftersom klockan hade ställts om i söndags var soluppgången nu en timma senare vilket var skönt! Det var lite mulet över horisonten, men blå himmel över oss, så innan solen kommit upp över molnen var det ett väldigt fint ljus. När solen sedan väl kom över molnen föll skuggorna långt in över land från Moai-statyerna, otroligt vackert med havet och solen i bakgrunden! De är verkligen otroligt mäktiga statyerna. Hela soluppgången var nästan så man fick nypa sig själv i armen. Mitt under soluppgången började någon sjunga och spela på ett gitarrliknande instrument en bit bort, men man såg inte vart. Det var rätt stämningsfullt och Melany sa att det var hennes pappa som sjöng och spelade då han bodde i det lilla huset som låg där. Han var tydligen så mycket av en Rapa Nui som går att vara. Jag var väldigt glad att vi åkte tillbaka till Tongariki idag igen och speciellt för att se soluppgången, Tongariki kommer jag aldrig glömma.

Efter den oerhört vackra soluppgången lämnade vi Tongariki och åkte till vulkanen Rano Kau som ligger precis bredvid Hanga Roa. Vid Rano Kau hade vi utsikt över Hanga roa, såg kratern som är 1.6 kilometer i diameter och den gamla bosättningen Orongo där ledarna från de 12 klanerna årligen gjorde upp om vem som skulle vara överhuvud över hela ön. Den som vann tävlingen av att vänta på att en fågel lade ett ägg ute på en Motu (liten ö utanför kusten i havet) och då springa ned för vulkanen, simma ut i havet, ta ägget och komma tillbaka med det först och även helt, fick bli ledare över hela ön det året. När kyrkan kom till ön förbjöd man den här tävlingen då man inte tyckte att de kunde ha en tro som baserade sig på ett ägg och fåglar. Det var den här tron på ägg och fåglar som gjorde att man välte alla Moai-statyer på ön.

Orongo, kratern till Rano Kau och inristningar i stenblocken vid Orongo

Efter Rano Kau och Orongo åkte vi till Vinapu som var ytterligare en Ahu där det fanns Moai-statyer, dock var de som på så många andra ställen välta. Det var en av de större Ahu på ön och liknade det som Incaindianerna hade gjort i Cusco när man på ett väldigt skickligt och imponerande sätt lyckats sammanföra enorma stenblock som passar ihop perfekt utan glipor emellan. Vi fortsatte sedan vidare till Puna Pau som var den platsen där alla pukao (hattarna till Moai-statyerna) tillverkades i en röd lavasten. De rullades nedför en kulle och om de höll var de godkända, om inte så kunde de inte användas. Den sista Moai-statyn som jag sedan såg på ön var vid Ahu Huri Urenga, det var en ensam staty som stod mitt på ön. När vi kom tillbaka till staden åt vi lunch på en restaurang som hette Macona, precis bredvid Melanys och Chris mobilbutik. De sa att restaurangens ceviche med tonfisk var väldigt god, men restaurangen såg inte ut att vara något speciellt på huvudgatan som gick igenom staden. När jag däremot provade cevichen så var det den i särklass godaste som jag ätit, det var smaken av tonfisken, rödlöken och koriandern som var otroligt god. Den restaurangen är definitivt värt ett besök! Jag fick dessutom den sista rätten med ceviche som de hade då det hade varit dåligt väder och fiskarna inte kunnat fiska tonfisk på flera dagar, således var det slut på tonfisk i nästan hela staden. Efter lunchen köpte jag ett par burkar honung till då den som jag fått av Melany var så god, samt ett par burkar med mangomarmelad som tydligen också skulle vara väldigt goda! Jag köpte även en liten Moai-staty som souvenir, en magnet och en flasköppnare.

På kvällen innan solnedgången gick jag ned till staden och läste en bok. Till middag åt jag ceviche på restaurangen Te Moana som ligger precis nere vid havet intill hamnen, därifrån hade jag en väldigt vacker utsikt över havet. Cevichen var inte lika god som den jag ätit till lunch, men den kom i stora snäckskal vilket var läckert och utsikten över havet samt solnedgången kompenserade för det

Puna Pau och Vinapu

Onsdag

Idag hade jag bokat en dyktur med en av dykshopparna nere vid hamnen. Tanken var först att åka till Moai-statyn som ligger på 27 meters djup, men det var för dåligt väder för att kunna åka dit, så då skulle vi dyka i Anakena, men väl på morgonen så hade de bytt plats igen så vi skulle dyka ett par minuter med båt utanför hamnen. Precis innan dyket fick jag för första gången tillräckligt bra täckning på ön för att kunna ringa till mamma och pappa, det var roligt att prata med dem. Täckningen till ön kommer genom en antenn riktad mot Chile som ligger bredvid flygplatsen. Om det är dåligt väder mellan Chile och Rapa Nui försvagas signalen och täckningen blir väldigt dålig på ön.

Under dyket var det 20 grader i vattnet och bra sikt, c15-20 meter, men havsbottnen rördes upp lite av alla vågor och den starka strömmen som drog oss in och ut hela tiden. Det var mycket koraller, men inte så färgglada som jag har sett innan, många var även döda. Däremot var det en hel del fisk och många var väldigt vackra, flera arter kände jag igen från tidigare dyk. Vi hade tur och såg en sköldpadda under vårt dyk vilket var roligt! Jag märker att man är lite bortskämd med vissa dyk som vi har gjort innan, tex på Apo Island, Australien och Cooköarna. Det är inte mycket som kan slå de ställena, men det var väldigt kul att dyka igen då jag inte gjort det på flera år. Han som var dykinstruktör var imponerad över att jag dök så bra och hur jag hanterade all utrustning. Det är skönt att det verkligen sitter i sedan jag tog det på Apo Island när jag var 10 år. Vid resor som jag gör framöver måste jag verkligen passa på att dyka mer, det är oerhört roligt och en härlig känsla! Förutom dykinstruktören dök jag med ett par som var från Santiago och båda hade pluggat MBA på PUC. De gav tips om ett annat dykställe i närheten av La Serena (Chañaral de aceituno), det måste jag pröva när det blir sommar här.

Utanför dykshoppen

Efter dyket gick jag till ett café som serverade acai, det var gott och likt de som vi äter hemma. Därefter tog jag ett par empanadas på ett annat café, det var gott! På caféet med acai så frågade hon som jobbade där om jag ville gå upp på Terevaka som var den tredje vulkanen som hade utbrott på ön och även den högsta punkten på hela ön (507 möh). Vi åkte dit på eftermiddagen och gick upp på vulkanen vilket tog en timma drygt. Det var rätt mulet, men det var en fin utsikt däruppifrån. När vi kommit ned till staden igen tog vi en öl nere på en restaurang i hamnen, La Kaleta. Nästan varenda människa som vi stötte på under vandringen och nere i staden kände hon, det är lite roligt för alla känner verkligen alla på ön. Som jag nämnt tidigare att många hälsar på en på gatorna så är de väldigt trevliga och öppna alla som bor på ön vilket jag verkligen uppskattade. Till exempel bara en sådan sak att fråga om jag ville följa med upp på vulkanen efter att hon slutat jobba.

På kvällen lagade jag middag vid mitt boende och under natten regnade och blåste det väldigt mycket. Jag lyckades verkligen pricka in helt rätt tid att åka till ön givet vilken tur jag haft med vädret varje dag och att det nästan inte var några turister alls på ön.

Tervaka och marknad inne i stan

Torsdag

Idag var sista dagen och på eftermiddagen skulle mitt flyg gå tillbaka till Santiago. Det regnade och blåste mycket under dagen, men jag ville gå ner en sista gång till Tahai för att se Moai-statyerna och även passa på att gå till museet som handlade om Rapa Nui sedan ön befolkades. Det var definitivt sevärt och entrén var gratis. På vägen tillbaka till boendet gick jag förbi Melanys och Chris mobilaffär för att säga hejdå till dem, men de var tyvärr inte där då. När jag gick in i en mataffär märkte jag att det började bli lite utplockat på hyllorna och jag frågade om de hade vatten, men det stod ute på båten som legat utanför ön hela min vistelse. De hade inte kunnat lasta av båten pga vädret och vågorna, så alla last fanns kvar på tre båtar som låg där. Jag lagade sedan lunch och åkte ut till flygplatsen för att flyga tillbaka till Santiago vilket tog 4 timmar.

Tahai

Vilken resa detta var och vilken början på mitt äventyr här i Chile och Sydamerika under hösten! Som tur är, är detta bara början på allt och jag har verkligen bara skrapat på ytan, så jag har mycket roligt att se och uppleva framöver! Även om det kostade mycket för få dagar på Rapa Nui så var det definitivt värt det och jag hade gärna besökt ön igen. Det enda som är jobbigt är att jag lämnar ön med betydligt fler frågor och funderingar än innan jag kom hit, och inte med så många svar på de frågorna som jag hade på förhand. Å andra sidan kanske det är charmen med ön att den är så mystisk givet att man inte vet hur de bar sig åt för att förflytta Moai-statyerna.

Innan man åker hit kan det vara bra att ha tagit ut en del pengar i cash i Santiago då bankomaterna på ön kan ta slut på pengar. Eftersom täckningen och internetuppkopplingen är dålig så borde man ha gjort all research innan man kommer hit och laddat ned allt nödvändigt material till mobilen på förhand. Den operatören som funkar bäst på ön är Entel. Det bästa är att fixa en tur på plats på ön, någonstans längs med huvudgatan. Det finns andra guideföretag också som ligger gömda på andra gator, men de är svårare att hitta till. Till exempel finns det en i närheten av kyrkan som är mycket billigare än de inne i stan. Om man bara pratar med människor som bor på ön hittar man snabbt en guide som är Rapa Nui och som inte tar så mycket betalt. Det kan även vara en idé att ta med mat till ön från Santiago. Det gjorde jag då all mat inte finns på ön samt att det är betydligt dyrare att handla där än i Santiago. Det finns många ställen att besöka på Rapa Nui, men de mest sevärda går att se på cirka 3 dagar. Om man följer mitt förslag på resplan nedan så står solen rätt och det är inte motljus på något ställe.

Dag 1